Hej på er!

Nu är det slut. Jag har, efter en tids funderande, beslutat mig för att lägga ner bloggandet.
Skälen är några stycken. Ni som läser Frasses blogg, kunde i går ta del av hans avskedskrönika. I den skriver han om varför han slutar blogga. Frasse sammanfattar ganska klart det jag själv känner.
Men jag vill ändå förklara mig.

Jag har, sen jag började, haft en ganska ambivalent inställning till bloggandet.
Jag tycker att det har varit ungefär hälften skitskoj, hälften ångestladdat.
Prestationskrav infann sig omedelbart, och visst, ibland försvann den känslan, men lika ofta var den onödigt stark.
Jag räknade kommentarer. Jag räknade besökare. Jag jämförde med andra bloggar.
Jag upptäckte att jag ofta funderade mer på nästa inlägg än på mitt arbete.
Och så får det ju inte vara.

Skulle jag inte kunna dra ner på takten då? Ta bloggandet med en klackspark?
Nej. Jag funkar inte riktigt så. Om bloggen ändå existerar, kommer jag att gå in och kolla kommentarer, svara på kommentarer, jämföra mig med andra, få en ny idé till ett inlägg, kolla hur besöksantalet sjunker eftersom jag inte publicerar lika ofta, känna att det är meningslöst att blogga om besökarna blir färre. Och så är jag igång igen.

Jag jobbar vid datorn, min blogg ligger bara ett klick bort. Och jag har med tiden märkt att mitt vanliga arbete blir splittrat, jag kollar läget på bloggen en gång i halvtimmen och jag rycks ur koncentration. Koncentration som är framarbetad och kräver omstart varje gång.
Jag blir sämre på jobbet och jag måste ta konsekvensen av det.

Så är det alltså.
Fast ändå.
På det hela taget har det ju varit oerhört roligt.

Och alla nya kamrater.
Vissa personer känns det nästan som man känner.
Nej, fel, det känns som om man känner dem. På riktigt. Trots att jag aldrig träffat dem i den riktiga världen.
Fantastiska Peter och Jonas hör inte dit. Dessa två känner jag faktiskt i den riktiga världen.
Men:
GodivaHuskorset
Söderberg
Smuckers
Stellan

Plus några till.

Kul som fan har det varit. Och jag förbehåller mig rätten att fortsätta kommentera.

Allt gott!

Erik

Tennstopet

För några veckor sen. Jag och Kardiologen sitter på Tennstopet. Vi beställer in en pilsner till, den stadiga servitrisen nickar bistert och försvinner. Det börjar bli stimmigt nu, jag hoppar till när två luggslitna farbröder bakom oss plötsligt exploderar i ett bullrigt skratt.

Kardiologen berättar om Lidköping, om småstaden och om hur han – sonen till en gynekolog - gick under smeknamnet ”fettgrävarns pöjk”. Samtalet vindlar sig fram, som samtal gör.
Vi roar oss med att diktera villkoren för ”Den goda diktaturen”, Kardiologen är statschef, jag är skuggan, Richelieu. Kardiologen vill omedelbart införa näringsförbud för ett antal artister och opinionsbildare, Carola ska tvångsvårdas, ”Hon är ju sjuk, flickan”, jag föreslår att alla som bär solglasögon inomhus måste kunna uppvisa läkarintyg på anmodan.
Vi har roligt. En stor familj örlar in, en tant blir plötsligt brakfull och leds vänligt men bestämt ut, jag ser hur dörrslusken får in henne i en taxi, han instruerar föraren, kollar att tanten har pengar.
Kardiologen är förutom kardiolog en auktoritet i ciklidkretsar, samt musiker i ett etablerat metalband. Och familjefar. Jag frågar hur han hinner med allt. ”Vi tittar aldrig på TV”, svarar han. ”Vi tittar aldrig på TV, och vi renoverar inte.”

Kvällen går, vi blir lite sliriga, de tomma glasen på bordet blir allt fler. Fet mat på stort, vitt porslin bärs ut i matsalen, barn springer bakom våra ryggar, tjugoåringar kastar pil med ett gäng sjuttioplussare, tanter går ut och röker med trådsmala rockers.
När vi går hem regnar det. Gräsmattorna i Vasaparken är mörkt gröna i början av januari. Vi skiljs åt på Odenplan.
Tåget ut mot Bergshamra är nästan tomt, men tågen in mot stan är fulla med uppvarvade tjugoåringar.
Och jag tänker på hur man slentrianmässigt resonerar efter en utlandssemester, ”Om vi ändå kunde umgås över generationerna lite mer, om vi ändå kunde hjälpa varandra lite mer, om vi ändå kunde våga tala med varandra lite mer.” Ni fattar.

Det är tomt utanför ICA. Tomt, förutom ett gäng tonårskillar som röker och mäter mig under kepsarna. Jag fumlar snabbt igång cykeln och rullar hem.
Alla har somnat, jag går in och kollar Elsa, letar efter hennes hand uppe i loftsängen. Hon rycker undan den, och ropar ett mycket förvånande ”No!”.
Jag fnissar och går ut för att röka under köksfläkten.
Ett sms från Kardiologen: ”Tack för i kväll, och du, alla som anser att ”coaching” är ett hederligt arbete ska tvångsinterneras. Jag och Hedvig är ensamma i kväll, jag är full av kärlek och kan inte sluta tänka på vår totalitära stat.”
Jag fnissar igen under fläkten. Leendet lägger sig inte.
Också för att det faktiskt finns ställen där ungar kan springa rundor medan tanter med skinnbyxor får hjälp att åka hem, där designers med skitnödiga glasögon kan dricka vin med bittra fysiklärare, där man inte behöver bevaka en enda position.
Jag ser ut över förorten. TV-skärmarna flimrar bakom rutorna. Ljudet av en flaska som krossas någonstans. Ett oriktat skrik. Jag tar ett djupt andetag. Det blev ju en bra kväll, det här.

Nästa dag upptäcker jag att jag glömt kvar min keps. Jag ringer och kollar om den ligger kvar. Det gör den. Och jag får en anledning att omedelbart återvända.

Somliga dagar

Somliga dagar som i dag. De dagarna är fyllda av oro, allt man företar sig och allt man tänker blir som ett förebud om något allvarligt, blir som mörka tecken i skyn.

Det är tungt att andas, varje steg en ansträngning, varje samtal en hård och samlad koncentration.

Dessa somliga dagar bör man vara försiktig med vad man släpper in i sin härad.

Jag äter strömming och jag lyssnar på P1. Det är nyheter.
Och man rapporterar att Australiens regering beslutat sig för att offentligt be om ursäkt för de övergrepp aboriginerna utsattes för mellan 1930 och 1970. Under dessa årtionden tvångsomhändertogs etthundratusen barn, man ryckte dem från föräldrarna och placerade dem på barnhem eller hos vita familjer.
Jag kände inte till det här. Det är ju så lite man vet.

Nu kommer vi och tar ditt barn.
Jag skulle bli galen. Jag skulle söka efter någon representant att ta av daga.
Och det här hände etthundratusen gånger.

Jag tror att jag går hem tidigt i dag.

Erika Hrnboms gästinlägg

I går jag "grillade" Ove.
"Grilla" gör man om man är rädd att någon har gjort något dumt och vill veta det. Det var Anja som sa det.
Du måste grilla Ove. Som kött.
Så jag grillade honom.
"Har du fikat med Lena?", jag frågade honom.
"Nej", sa Ove.
"Okej", sa jag.
"Har du fikat med Lena?", jag frågade igen eftersom jag förstår att man måste fråga flera gånger om sanningen ska krypa som stekel ur äpple.
"Nej", sa Ove.
Det var tyst i lägenheten. På gården skrek en hund.

Efter det lagade Ove köttfärs.
Vi åt och sen jag övade piano. Ove somnade.

På natten som kom hittade jag ett kvitto på kaffe och bullar från ett kafé. Två personer.
Jag la det i Oves mun när han sov. Och Nivea.
I morgon ska jag spela skolkonsert.

En enkel grundregel bara

Swing Time - Rogers and Astaire

Det blir inte bättre. Det vet ni.

Denne man...

... lyckas med allt.
Som stilikon är han oöverträffad.
Som skådespelare är han galant.
Som sångare är han lysande.

Och detta trots att han har fått bära hela Taubearvet på sina axlar.

Jag såg honom på Gröna Lund i somras. Han sjöng pappas låtar.
Tänk ändå, sjunga pappas låtar.
Men aldrig att man tyckte att det drog förbi något sorgligt. Det var bara fantastiskt, eget och helt självklart.

Det är något med mannens röst. I somras åkte vi genom Sverige i bil, Sven-Bertil gick på repeat och vi kunde inte sluta rysa av det storslagna vemodet.

Bästa låt: Fragrancia

Örnöga Körsbär

Fel i går:

Niklas: - Jag ska spela med Ingela Cherry i övermorgon.
Jag: - Vem?
Niklas: - Ingela Cherry.
Jag: - Menar du Eagle Eye Cherry?
Niklas: - Ja - vad sa jag?
Jag: - Ingela. Ingela Cherry.
Niklas: - Herregud.

Skratt ett tag.

Niklas: - Eagle Eye Pling Forsman.
Jag: - Eagle Eye Agardh.

Och så där höll vi på.

Uppåt, framåt!

Avrapportering, vit vecka nummer två:
Pigg.
En total insikt om att mat och vin hör ihop.
Pigg och lurad.

Oslo Gospel Choir - You Are Holy

Gospel är Djävulens musik.

Stickor i hjärtat

I dag hände det.
Jag och Elsa åkte bussen till skolan. När jag böjde mig fram för att krama henne sa hon de där orden, ni vet.
"Sluta, det är pinsamt..."

Det är bara att hacka i sig. Att acceptera. Inte fråga, inte förminska - bara släppa taget och börja prata om annat.

Elsa är fortfarande liten, jag vet att det kommer att dröja innan det här blir vardagsmat. Men ändå. Det stack till i hjärtat. Lite granna.
Och samtidigt blev jag glad över att hon växer, att hon blir stor och egen och tydlig och tycker att jag kan vara pinsam.
Jag vill vara pinsam för henne. Kanske inte riktigt än. Men ändå. Det är ett tecken på att allt är som det ska.

Familjen - Det snurrar i min skalle

Jag och Sara var på Sabai Sabai med Niklas och Kristina i går.
Alla utom jag har frikyrkligt aktiva familjer. Jag lyssnade storögt på när de beskrev barndoms- och ungdomsminnen.
Och i dag skickade en gammal kamrat den här fantastiska videon.

Rövpulare

Just det. Rövpulare. Det ordet, upplyste min vän Veganen mig om, ligger inlagt i stavningsprogrammet T9.
Det är inte roligt av två anledningar.
1. Vi vet att någon skojfrisk teknist har smugit in ordet. Höhö. Att föreställa sig hur det gått till och hur fnissig teknologen blev över detta tilltag gör att det omedelbart blir tråkigt.
2. Ordet i sig är platt och plumpt och osvängigt. Bara på två och en halv sekund kommer jag på ett snärtigare: Aktermatros. Om man nu vill vara homofob.

Ryck teknisten i tofsen.

Hallå där...

... Lennart Hyland, legendarisk journalist och programledare. Nu har du varit död i snart 15 år. Med lite perspektiv på livet - vad minns du bäst av det?
- Det är mycket. Det blir nog svårt att ringa in.

Minns du mig?
- Inte riktigt - har vi träffats?

Jajamän. Det ringer ingen klocka?
- Jag är rädd att det inte gör det.

Okej. Du ska få lite draghjälp. Året är 1973, platsen är ett klassiskt snälltåg mellan Stockholm och Malmö. Det är vinter. Du sitter i en kupé med sällskap. Jag sitter med min mamma och min syster en bit bort i samma vagn.
- Okej.

Händer det nåt? Minns du?
- Kanske... Vänta lite, du! Du är alltså... fem, sex år här, va?

Exakt.
- Och du kommer in i min kupé.

Exakt.
- Och du är uppspelt som fan och vill prata eftersom du har sett mig, en programledare från teve och så där...

Precis. Exakt.
- Och jag hälsar.

Knappt. Du hälsar knappt. Faktiskt är det så. Men det är okej, vad hände sen?
- Du vill prata, men jag sitter redan i ett samtal med mitt sällskap så jag svarar inte. Då fortsätter du prata så jag ber dig gå.

Går jag då?
- Ja.

Vad hände sen?
- Sen kommer du tillbaka och är ännu mer upphetsad och vill prata igen och så där... och då...

Och då? Vad hände då?
- Då ryckte jag tag i din jeansjacka och lyfte upp dig så att ditt ansikte var precis framför mitt. Och sen sa jag att du skulle lämna oss ifred. Med ganska arg och hög röst.

För vad skulle annars hända?
- Annars skulle du få en örfil.

Exakt. Annars skulle jag få en örfil. Vad sa jag då?
- Du sa att du skulle spotta mig i ansiktet om jag inte släppte dig.

Gjorde du det då? Släppte mig, alltså?
- Ja.

Bra. En helt annan grej nu. Det sägs ju att du var ganska hård på flaskan. Kan det ha något med saken att göra? Var du sur och djävlig för att du drack, eller drack du för att du var sur och djävlig och inte stod ut med dig själv?
- Det har jag ingen aning om.

Okej! Tack ska du ha!
- Tack själv!

Tom Cruise

Världens bästa pappa.

Filmstaden i Råsunda

Jag går ofta förbi det här.

Det finns byst.
Det finns staty.

Här har man tänkt något annat.
Man tänkte Astrids huvud på ett fat.
Den uppslagna boken säger "Ja, jag ser ljuset".
Tror jag det.

Är det inte besynnerligt, så säg?

Dags att gå hem

Klasskamp

(Det vidriga Bergshamra, hela åtta minuter från stan)

Nu blir det lite nollåtta-vinklat en stund.
För jag är trött på en grej. Gruvligt trött.

Jag flyttade till Stockholm -93. Först bodde jag på Södermalm, sen flyttade jag till Berghamra. Och där bor jag kvar.

För en inflyttad är det ibland svårt att förstå hur viktigt det kan vara att bo i innerstan.
Visst, om man är singel, om man flyttade till storstan för att man ville bo just inne i en storstad, om man har behov av fart och tryck - allt det där fattar jag ju.
Men att det skulle vara en sån tydlig klassmarkör hade jag inte riktigt hajat.

Den som byter till ett liv utanför tullarna, byter också ner sig socialt.

Jag har ett antal bekanta som är födda och vuxit upp i innerstan. Ingen av dem vill flytta ut.
För mig blir det ibland absurt. Hela familjer biter sig kvar i tvåor.
Och det är inte svårt att läsa mellan raderna när de förklarar varför.
Det handlar inte om åtta minuters restid eller krogen på hörnet.
Det handlar om identitet.

Jag försöker låta bli att provoceras, men jag kan inte.
Mitt boende är alltså något de till varje pris vill undvika.
Och de umbäranden man är beredd att utstå för att slippa leva som jag är inte små.
Okej. Må så vara. Jag gillar mitt liv, mitt boende, min del av stan.
Jag behöver kanske inte låta mig provoceras.

Men när det blir politik av det här, då blir jag förbannad.
Ingen Odenplangalleria.
Bra. Jag ville inte heller ha någon, men tror ni att politikerna hade lyssnat om Husbys medborgare hade klagat?
Nä. Knappast.

Och nu. Nu har det slutits ett avtal om gymnasieintaget mellan Stockholms Stad och kranskommunerna.
I korta drag går det ut på följande:
Bor du i innerstan kan du söka skolor med Sam/Natur i kranskommunerna på samma villkor som kranskommunisterna.
Bor du i kranskommun kan du inte söka skolor med Sam/Natur innerstan på samma villkor som innerstadsungdomarna.
Alltså.
Innerstadsbarnen har förtur till sina egna skolor.
Kranskommunisterna har inte förtur till sina egna skolor.

Niklas vet mer. Läs gärna här.

Mats Wilander - Droppen

Dålig karma. Men jag kan bara inte låta bli.

Bruno

Nära, ömt. Dålig doft.
Lite som ett samlag, faktiskt.
Nu ligger jag ju inte med djur.
Men i alla fall.

Bruno

Casual.

På begäran

42 tum. Direkt från Nacka kommun.

Det sociala arvet

Och det bruna glaset

I dag blev jag plötsligt en sån där du hatar.
Eftersom jag inte plockade upp Brunos bajs.
Jag hade liten påse i fickan, men jag lät bli att använda den.
I stället såg jag mig omkring och noterade att inte en kotte fanns i sikte.
Helt tomt. Alla var borta. Alla liksom... jobbade.
Förutom jag, Bruno och en ångade lämning.
Så jag gick.

Kanske är detta en blind hämnd, tänkte jag senare.

Kolla. Hösten 1981 står en kompis i mitt kök. Han tar ut ett dricksglas ur skåpet.
Och sen fiser han i det.
Det låter ungefär som en större grodas kväkande i en tom Zoegasburk.
Innan jag hinner reagera ställer han tillbaka glaset och stökar runt.
"Så, nu vet inte jag heller vilket det är..."
Och sen går han.

I dag är han barnläkare.

Jag gick till posten för att hämta ut ett paket

Eller "posten". Q8 heter det.
På vägen hem såg jag det här huset.

Och mindes plötsligt att det var här Stellan Skarskårds poet stekte en fläskkotlett i "Falsk som vatten".
Sedan tog han sitt liv.

Jag har bott i Bergshamra i 15 år. Först nu inser jag detta.
Tid och plats och minne och sånt.

Bra film.

Herreminje

Jag försöker se på ett naturprogram på nian, men tvingas gå ut på balkongen och ta luft när helikopteråkningarna över savannen sätter igång.
Den nya teven är groteskt stor!

Samt det här...

Och det här...

Klåpare

Går alltså igenom kvittohögen. Och hittar det här.

Ond krog igen

Jag går ytterst sällan på krogen. De få gånger det trots allt händer hamnar jag oftast på Tennstopet eller Folkoperans Bar.

Kommer ni ihåg det här? Den gången var det på Tennstopet Djävulen arbetade.

I dag sorterar jag kvitton och hittar detta.
Första gången var det lite kul, nu börjar det bli läskigt.

Roligt

Guldbaggegala. Direktsändning. Sissela Kyle lägger en hand på Tommy Berggrens axel.
"Tommy Berggren, regissör, skådespelare - och en riktigt sprallgök."